Nina berättar att hon alltid har tecknat och att hon direkt efter gymnasiet började jobba som arkitektpraktikant. Hennes tålamod räckte dock inte till att göra stora husprojekt med en deadline om sju år, då var det mer intressant att skapa presentationsbroschyrerna. Ett par år senare började Nina att studera igen, denna gång grafisk design i två år på HDK i Göteborg följt av två år på Konstfack.

Få tiden att räcka till

– Sommaren efter Konstfack jobbade jag som illustratör på Expressen. Med tanke på hur pretentiöst det är med x-jobbstiden och hur insnöad man blir så var det så skönt att sätta sig på Expressen i tre månader och göra illustrationer. Gör det här, det ska ut imorgon, tidningen kommer ut i 500 000 ex, folk ser det och sen är det borta. Det var otroligt befriande, det där snabba.

Nu kan det vara svårt att få tiden att räcka till och ibland, säger Nina, kan hon längta efter att rita och vara handfast. Hon skrattar vid minnet av att en gång skapat en Hamlet-affisch genom att gräva upp kompostmaskar i sina föräldrars trädgård.
– Jag försökte att få dem att ligga stilla nog länge för att hinna ta en bild av dem utplacerade i form av ett hjärta. I vissa prestigeprojekt finns det fortfarande tid till att experimentera, men det är inte var gång.

De nya kraven på böcker

– Jag skissar alltid i blocket. Alla bokomslag börjar i den här storleken, berättar Nina och börjar skissa på sin servett. Jag brukar säga det när jag undervisar: gör tändsticksstora saker! För det som funkar i tändsticksstorlek fungerar även som affischer på stan. Får man tillräckligt starka kontraster i det lilla så fungerar det även i stort format. De omslag man ser på nätet är inte stora, de nya kraven på bokomslagen är att de ska kunna vara två gånger tre centimeter.

Att bokens framtid på något vis skulle vara hotad på grund av den tekniska utvecklingen är inget som Nina tror på.
– Det pratas så mycket om e-boken och den fysiska bokens död, jag tror inte ett dugg på det. Ljudböckerna kom för nästan tio år sedan, vad hände med den fysiska boken? Har den minskat eller försvunnit? Nej, helt plötsligt är det andra människor som hittar till litteraturen. På olika lastbilsfik finns det numera ljudboksbibliotek vilket gör att lastbilschaffisar som kör hur många mil som helst kan låna ytterligare en bok på vägen. Man läser med öronen istället. Jag tror att e-boken bara blir ytterligare ett sätt att läsa.

Sätta ambitionerna i andra hand

Förra veckan skickade Emma Eriksson på Le Bureau med en fråga till Nina Ulmaja. Hon undrade hur fri Nina var i processen med att ta fram Lars Noréns En dramatikers dagbok. Nina svarar att hon var väldigt fri, men att uppdraget var att tillfredsställa Norén.

Hon beskriver sitt arbete som en förmedlare av något hon valt att kalla den inneboende formen; något som författarna redan placerat i sina böcker. Hon understryker att det därför inte handlar om att hon vill uttrycka sig själv i det hon formger. Det innebär dock inte att kraven kommer från någon annan än Nina själv, för det finns inget som pressar henne så hårt som hennes eget inre.
Den kärlek som finns till arbetet och bokstäverna visar sig allra bäst när en av hennes uppdragsgivare omnämns som kund.
– Säg inte kund. Prata heller aldrig om produkter. Böcker heter det!